hennes gosse artar sig väl och har rödt hår som far sin.»
Njædel såg upp och funderade litet, sade derefter stilla: »Nej, har han rödt hår!»
Sören såg från den ene till den andre och tyckte att ögonblicket var gynsamt.
»Du har kanske inte slutat vårsysslorna, Njædel?» började han försigtigt.
»Hvad angår det dig?» röt Njædel och for strax upp igen.
»Nej, nej, det kan du ha rätt i. Men det är nu en gång så, att grannar hålla gerna litet reda på hvarandra. Det var ju två tusen sju hundra speciedaler du gaf för gården — hm?»
Njædel endast brummade litet.
»Jag talade med advokaten Tofte, när han var här härom dagen,» fortsatte Sören och såg likgiltigt ut genom fönstret, »han påstod, att du var inte så litet skyldig på gården.»
»Låt mig vara i fred, Sören!» utropade Njædel hotande.
»Nånå,» menade åldermannen, »låt Sören komma fram med det han har på tungan, för du kan väl se, att det är något. Nå, Sören, säg ut!»
Sören Börevig tyckte alldeles icke om dessa båda, de bedrefvo ej förhandlingarne efter hans hufvud; men det var ingen annan utväg: »Jo, jag menade, att eftersom Njædel eger så litet i gården, kunde han kanske ha lust att sälja.»
»Hvad bjuder du?» frågade Njædel.
»Hm — jag har ju inte sagt, att just jag ville —»
»Hvad bjuder du?» upprepade Njædel.
