sina båda vackra rum, medan han tänkte på dagens tilldragelser.
Sedan den stora höstbalen hos Falck-Olsens hade hans förhållande till Hilda Bennechen blifvit allt mera förtroligt. Men den senare tiden, under hela vintern, hade hon åter dragit sig tillbaka från honom. Visserligen kunde han ännu någon enda gång få henne in i den gamla goda tonen, men blott för ett ögonblick; derefter stötte hon honom ifrån sig på ett underligt, skyggt sätt, som han ej kunde förstå.
Kammarherre Delphin slog af askan mot kakelugnen och tänkte på andra saker.
I qväll hade hon sagt honom rent ut, att hon ej längre ville promenera med honom och helst slippa dansa med honom.
Åter slog han bort det, och det kom igen, tills han stannade framför spegeln och såg sig sjelf skarpt i ögonen: »Men, Georg, hur är det fatt med dig?»
Han slog upp skrifpulpeten och skref hastigt:
»Käre Georg! Det gör mig mycket ondt att höra, att också du, på hvilken jag litade så fast, har gått i putten. Ty:
«Wer zum ersten Male liebet
— Sei’s auch glücklos — ist ein Gott.
Aber wer zum zweiten Male
Glücklos liebt — der ist ein Narr.»
»Och madam Börresen har talat om för mig alltsamman: du är förälskad.
»Nå, det skulle jag ändå inte bry mig om. Men att du är förälskad i en ung markatta med
