norska namn och amerikanska adresser målade på sidorna.
Ut från en grupp af män och qvinnor med barn och nya vadmalskläder kom en högväxt, mager ung man i kulört skjorta och vårrock.
»God morgon, Johan! Är du så tidigt uppe? Känner du inte igen mig?»
Johan kände genast igen honom; det var en gammal skolkamrat, som han ej hade sett på många år.
»Hvar har du varit så länge?» frågade han.
»I Amerika, min gosse!» svarade den andre muntert. »Emigrantagent — präktiga affärer, men fan så mycket bråk och förargelse. Här står jag nu alldeles fast, ser du, ty på biljetterna, som de här menniskorna ha köpt, står det: norsk läkare medföljer; och nu krånglar han, den gunstig herrn, som jag har tingat. Men — du är ju doktor, Johan! Come along! Goda vilkor — hör på bara!»
Agenten utvecklade alla fördelarne i en rykande fart; och medan han pratade, föreföll hans egen idé honom så ypperlig, att han slutade med att säga: »Alltså är det afgjordt och affären afslutad — här är den nye doktorn, godt folk!»
Johan måste le åt sin vän, men emellertid svarade han hvarken ja eller nej. När allt kom omkring, var det visst det klokaste han kunde göra.
Klockan närmade sig sju. Han lofvade att ge närmare besked frampå dagen och begaf sig derefter uppåt staden till sin fars hus.
Nu började det också att bli lifligt i de finare qvarteren. Butikerna sopades och spegelglasrutorna gnedos. Några hederliga borgare vid Carl
