Johans Gade trädde ut flaggstänger genom fönstren på taket, ty man väntade kungen fram på dagen.
»Hvem är det?» ropade fru Bennechen, då Johan knackade på dörren till sängkammaren.
»Det är jag, Johan; jag måste tala vid pappa.»
»Nej, nej, Johan, du får inte komma in!» — men han sköt upp dörren.
»Men Johan då! ropade statsrådinnan förnärmad och gick bakom sängomhänget; hon var i negligée, men statsrådet låg ännu i sängen.
»Ja, ursäkta, men jag måste tala med er» — hans hjerta klappade, så att han knappt kunde tala — »jag kommer för att fråga dig, pappa, om du eller mamma visste någonting om Mos sjukdom, när han gifte sig med Kristine?»
Efter en liten paus började statsrådet: »Jag finner ditt uppförande högst opassande.»
»Svara mig! Svara mig!» ropade Johan.
Statsrådet Bennechen reste sig upp i sängen och försökte att se imponerande på sin son. Men det ville ej lyckas honom i nattskjorta, med det glesa gråa håret stående ut åt alla håll. Hade han varit i sin fulla glans, skulle han kanske ännu ha kunnat bli herre öfver situationen; men som han nu satt der i sängen, som en helt vanlig orakad äldre herre, ramlade plötsligt sonens hela gränslösa respekt som ett korthus, och med en köld, som nästan förfärade honom sjelf, sade han: »Pappa — pappa — jag har misstagit mig på dig!»
Men nu återfick statsrådinnan sin själsnärvaro: »Vill du vara så god och vara höflig mot din far, Johan! och hör se’n ett ögonblick lugnt på mig.
