»Ja, Hilda, nu reser jag för alltid — till Amerika. Det blir svårt för dig, stackare —» han tog henne i sin famn.
»Ack ja, ja!» snyftade Hilda. »Kan du inte ta mig med?»
Hon sade det, utan att just mena mycket med det, men brodern upptog det strax; och då Hilda invände, att hon aldrig skulle få tillåtelse af modern, svarade han hårdt: »Åh, det är ju bara de båda misslyckade, som resa. Dessutom fråga vi nu inte längre om lof. Kom, följ med och hjelp mig, tills du får fatt på någonting bättre.»
»Nej, men — Johan! Är det verkligen ditt allvar?»
»Hvarför inte? Hvad skall det bli af dig här hemma? Gift blir du knappast — förlåt mig, kära syster — och till att arbeta är du för fin. Du passar just för Amerika.»
I detsamma kom fru Bennechen in från sängkammaren. »Ah — du har inte gått än, Johan! Det var bra, att jag kan få tala med dig.»
Fru Bennechen gjorde en ansträngning för att le. »Nå, det roar mig att höra; alltsammans var således skämt, ja, jag kunde nog tro det.»
»Nej, mamma, det är allvar,» svarade Johan torrt, »Hilda! gå in och paeka ned dina saker; vi gå ombord i qväll.»
Hilda var så förvirrad, men ändå så slagen af denna myndiga ton hos den eljest så försagde brodern, att hon lydde och gick ut.
»Hör du, Johan!» sade fru Bennechen och stälde sig midt framför honom, »är du tokig eller
