Du vet bäst sjelf som läkare, att den sjukdom du häntyder på, är af den beskaffenhet, att anständigt folk inte talar om den —»
»Just det är det!» utbrast sonen. »Jag har många gånger tänkt på det. Att den värsta sjukdom af alla tillåtes att smyga sig omkring incognito, derför att det inte är anständigt att tala om den! Åh, du vet inte hvad du har gjort, mamma!»
»Hvad jag har gjort! Men är du då galen, pojke?» ropade statsrådinnan utom sig; hon kunde omöjligen sätta sig in i, att det var den mesen Johan, som stod här med denna domaremin.
»Adelaide» — sade statsrådet försigtigt bortifrån sängen.
Men Johan fortfor helt lugnt — sedan han fått visshet, kände han sig nästan som utsläckt —: »Att ni ville hindra mig från att få henne, det kan jag förstå, och det kunde jag kanske förlåta er; men att ni lät henne gå så der i förderfvet — åh, ni vet inte hvad den qvinnan var värd och hvad hon led. Nu är hon död, och jag reser i afton — farväl!»
»Hvart?» frågade modern.
»Till Amerika,» svarade Johan i dörren.
»Till Amerika! På inga vilkor! Daniel!» ropade fru Bennechen.
»Det här är en allvarsam sak; låt oss framför allt vara lugna,» sade statsrådet.
I salen kom Hilda halfklädd springande efter brodern; hon hade från sitt rum hört det mesta af samtalet.
»Johan, Johan!» utbrast hon halfhögt, »hvad är det? reser du bort igen?»
