Först hade han efter den olyckliga scenen med Johan haft en lång och besvärlig öfverläggning med Adelaide. Det hade ändtligen lyckats honom att förklara för den energiska damen, att tvång och inspärrning ej voro verksamma medel mot skandal. Alltså hade de stannat vid den planen: att hålla god min vid »de misslyckades» tilltag och berätta saken på det sättet, att Johan företog en trip till Amerika och att Hilda skalle få följa med för sitt nöjes skull.
»Ack min Gud, det är inte en själ, som kommer att tro det!» klagade statsrådinnan.
»Det kommer alldeles an på huru vi berätta det,» sade hennes man.
Men knappt hade han fått slut på den saken, förr än extraordinarien Alfred infann sig med en ömklig min. Han hade — varit tvungen att — utställa en växel, och den förföll i dag och och — och —
Statsrådet blef ond och började ett tal; men frun lyckades knuffa ut Alfred i tamburen och lofvade bonom hjälp ur hushållskassan.
Och att allt detta just skulle komma på denna vigtiga dag, då hans majestät väntades efter lång frånvaro — i en tid, då det just gälde att göra kungens intåg så festligt och så betydelsefullt som möjligt!
Då statsrådet Bennechen inträdde i sitt embetsrum genom sin privata dörr, var det derför med möda han undertryckte en svordom vid åsynen af de båda besynnerliga figurer, som sutto der.
Åldermannen steg genast upp och började utveckla saken, så som han hade förberedt sig,
