hvarvid han till Njædels oförstälda beundran titulerade statsrådet »hans höghet».
Statsrådet stirrade ett ögonblick på honom, öppnade derefter dörren till expeditionssekreterarens rum och frågade: »Hvad är det för folk, som sitter här?»
»Jag vet inte, nej sannerligen jag det gör, herr statsråd — det vet jag inte alls,» svarade expeditionssekreteraren, en liten torr, gråhårig man, »det var byråchefen Delphin, som förde in dem, ja det var det sannerligen; jag vet ingenting om det, ingenting alls!»
»Det är så likt er, mumlade statsrådet. »Bed byråchefen komma in.»
»Genast, genast, herr statsråd, det skall genast bli uträttadt —» den lille mannen hoppade ned från stolen, snurrade rundt omkring ett par gånger för att få rätt på sin hatt, erinrade sig, att han ju icke skulle ut på gatan, och sprang sedan bort till den andra dörren och ropade på Delphin.
Statsrådet gick ett par gånger af och an, medan han väntade; åldermannen var förstummad, han började tycka, att alltsamman var tämligen besynnerligt.
Statsrådet Bennechen hade sjelf till en del medverkat till den hastiga carrière Delphin hade gjort. Men på sista tiden hade han blifvit litet misstänksam mot kammarherren; statsrådet beslöt sig för att vid tillfälle råda honom till att söka ett embete i någon af småstäderna. Emellertid var dock Georg Delphin med sin fruktade tunga och sina fina relationer alltid en man, som man borde hålla
