hela huset: Hvar hålls då Mo? Kommer icke Anders den allsmäktige?
Och ändtligen kom han. Stilla, blek och småleende gled han in i statsrådets embetsrum, just då der var en hel församling af förskräckta departementsherrar, som alla ansträngde sig att bevisa, att denna tångstrand omöjligen någonsin kunde ha varit i deras händer.
Alla andades ut, då den lille mannen visade sig, och statsrådet frågade honom hastigt, om han visste någonting om detta mål.
»Ja,» svarade Mo, »det ligger i Kaos.»
»— i hvad?» frågade statsrådet.
»I Mortensens Kaos,» svarade Mo med ett litet skratt.
»Om ni vet, hvar dokumenten äro, så hämta dem,» befalde statsrådet.
Anders Mo gick; efter honom följde den ursinnige Mortensen och de öfriga.
»Var det bror din?» frågade åldermannen.
»Jag tyckte jag kände igen honom på målet,» svarade Njædel osäker, »men han har blifvit mindre, tyckte jag, och så gammal!»
Det föll statsrådet in, att denna scen möjligen kunde göra ett mindre godt intryck på dessa båda bönder; han vände sig derför till åldermannen och frågade vänligt:
»Ert namn, om jag får be?»
»Lauritz Boldemann Seehus.»
Statsrådet studsade vid det klangfulla namnet, och då han hörde, att Seehus var lotsålderman, tog han en stol och satte sig nära intill honom;
