han slog honom till och med förtroligt på knät, medan han talade.
»Säg mig, herr lotsålderman, det är väl mången gång ett besvärligt och farligt lif der borta på kusten?»
»Åhja, hans höghet, när folk vågar sig långt ut på sjön i oroligt väder, så är det kinkigt nog.»
»Ja ja,» sade statsrådet och slog ut med handen, »jag tänker så ofta med stolthet på dessa världsberömda, oförfärade lotsar vi ha utmed vår farliga kust, och det riktigt gläder mig att få göra bekantskap med en af dem —»
»He?» sade åldermannen i osäker ton. »Jag är inte lots, och inte Njædel heller.»
»Hm,» sade statsrådet och bytte om samtalsämne, »det var väl en stor och vigtig näringsgren, de stora sillfiskerierna vesterut i ert distrikt?»
»Åh ja, för dem som fick något,» svarade ålmannen, som tyckte att statsrådet var en ytterst skämtsam herre.
»Ett rörligt, brokigt lif vid de stora fiskerierna,» fortfor statsrådet. »Sådana stora sammankomster från de olika delarne af landet måste otvifvelaktigt utöfva ett utvecklande inflytande på befolkningen.»
»Det blef vanligtvis slagsmål af, hans höghet,» sade åldermannen.
»Hm — ja visst, små sammanstötningar; men säg mig,» statsrådet bytte åter om ämne, »när så många menniskor äro samlade, hvar få de då husrum — nattlogi?»
»Åh ja, hans höghet,» svarade åldermannen, »med nattlogi’et var det allt knalt. De flesta lade sig på magen med ändan i vädret.»
