»Jo,» medgaf åldermannen; han förstod icke hvart detta skulle leda.
»Och om ni så för jämförelsens skull vill betrakta afståndet mellan denne passares ben» — statsrådet höll fram den — »ni ser, att afståndet är inte större än en pappskifvas tjocklek.»
Åldermannen stirrade från passaren upp på statsrådet och så ned igen.
»Ser ni nu, min käre lotsålderman Seehus, så litet är det af er öfverklagade vägstycket i förhållande till hela landets vägnät; och vill ni nu inte sjelf medge, att det kanske vore — hvad skall jag säga? — litet för mycket begärdt, att den, som skall ha hela detta komplicerade kommunikationssystem i sitt hufvud — att han skulle kunna utsträcka sin speciella omsorg till en så obetydlig del af det hela som detta?» Statsrådet höll fram passaren ända inpå åldermannen.
Åldermannen glodde med öppen mun. Riktigt klart förstod han det icke, men han kände, att taget slant denna gång också, och samma känsla af att någonting kokade inom honom kom igen. I det samma gick dörren upp och Anders Mo kom tillbaka, följd af Mortensen, expeditionssekreteraren och de andra, som stannade i dörren och i sidorummet för att höra huru denna märkvärdiga händelse skulle sluta.
Mo hade trots Mortensens protest vändt upp och ned på Kaos, och ända nere på bottnen af hyllan hade han funnit ett skrynkligt gult omslag som han mycket lugnt drog fram.
Alla voro i tysthet ense om att Anders sjelf hade gömt dessa dokument der af elakhet.
