Notarien Mortensen mumlade med en mörk min: »Nu är han mogen.»
Statsrådet satte på sig guldlorgnetten och öppnade omslaget, så att en liten damsky flög opp.
»Här står löpnumret, skrifvet med er egen hand, herr expeditionssekreterare! Kollationera löpnumret.»
Den lille herrn sprang bort, som om han sjelf var löpnumret, men innan han hann fram till sitt protokoll, återkallades han i en olycksbådande ton.
Statsrådet hade nämligen läst ett par rader af ansökningen och utropade plötsligt: »Men huru har detta dokument kommit till oss?»
Då nu expeditionssekreteraren kom tillbaka, satte statsrådet sitt stora hvita pekfinger under ett ord i texten så eftertryckligt, att det blef ett djupt streck efter nageln: »Hvad står der? Der står beneficeradt gods.»
»Biskopen i Kristiansand» — inföll Njædel, som följde med i andlös spänning.
»Alltså hör detta mål till kyrkodepartementet, inte hit», sade statsrådet vresigt.
»Ja, men — men —» började expeditionssekreteraren, »jag mins inte nu längre, nej sannerligen jag det gör — men kanske tyckte jag då, att tvistens föremål var af sådan beskaffenhet —»
»Tvistens föremål!» afbröt statsrådet mycket strängt. »Här är inte fråga om tvistens föremål, utan om god departemental ordning, och enligt denna öfversändas alla mål, som röra forna kyrkogods, till kyrkodepartementet. Det är en gammal regel, som herr expeditionssekreteraren inte borde
