omkring den ofantliga bläckfläcken, från hvilken en mängd svarta strimmor runno ned, arbetade inom extraordinarien Hiorth någonting, som han så gerna ville säga. Bara han visste om det var en qvickhet eller en kolossal dumhet! Ty ibland gjorde han i det afseendet bittra missräkningar. Ändtligen tog han mod till sig och sade halfhögt: »Wartburg».
Det var en qvickhet; extraordinariens hjerta svälde af stolthet. Men då det upplystes, att det var Hiorth, som hade sagt den, blef der en stor och oförstäld öfverraskning; och det fans till och med några, som från detta ögonblick bibehöllo en misstanke om att Hiorth icke var så dum.
Men det beslöts enstämmigt, att Mortensens plats skulle kallas »Wartburg» och att »den monumentala bläckfläcken» aldrig skulle få utplånas eller öfvermålas. Och så fast klibbade den vid Mortensens plats, till och med långt sedan Mortensen hade bytt ut den mot en bättre, att det var all utsigt till, att både bläckfläcken och Hiorths qvickhet skulle bestå, så länge departementet bestod — och det vill återigen sannolikt säga: ända till kort före domedag.
