vara okunnig om. — Mo! tag de här dokumenten och bär ned dem i kyrkodepartementet!»
Statsrådet rätade upp sin imponerande gestalt, i det han räckte Mo dokumenten. Den församlade skaran skingrades, och expeditionssekreteraren satte sig tillintetgjord att stirra på sina löpnummer.
Men Njædel följde dokumenten med ögonen, och då brodern ljudlöst försvann med dem, utropade han: »Hvem hade rätt?»
»Ja, min gode man,» svarade statsrådet, »det kan jag inte säga er. Men om ni efter en lämplig tids förlopp vänder er med en förfrågan till kyrkodepartementet, skall man der utan tvifvel meddela er nöjaktiga upplysningar. Farväl, mina herrar, farväl! Det har varit mig ett stort nöje att kunna vara er till tjenst.
Dermed sköt han dem höfligt ut och stängde dörren.
Njædel gick liksom i yrsel; nu förstod han icke det allra minsta. Men i åldermannen kokade det allt starkare. Och då Mortensen högtidligt bugade sig for honom, bröt ett vildt raseri genom åldermannens godmodighet. Han ryckte till sig en bläckflaska, som stod i fönstret, och kastade den med all kraft efter Mortensen.
Redaktören böjde sig skickligt åt sidan, så att flaskan krossades mot väggen bakom hans pulpet. Återigen blef det stor förvirring i de angränsande rummen, medan åldermannen och Njædel skyndade utför trapporna.
Fasan öfver denna oerhörda våldsbragd var så stor, att ingen tänkte på att förfölja förbrytarne. Men medan det samlade sig en allt större skara
