icke pålitlig och dessutom var det beqvämast för vakten.
»Är det någon här, som känner den mannen?» frågade amtmannen.
»Ja, herr amtman, han är från Krydsvig,» svarade åldermannen, som i det samma kom ut från ett af husen.
»God dag, herr lotsålderman Seehus!» sade amtmannen och bevärdigade honom med två fingrar af den högra handen. »Ni känner alltså arrestanten? Stöld förmodligen?»
»Ja, den stackarn, han bröt sig in hos landthandlarn och stal en säck mjöl och en kanna sirap.»
»Det är sorgligt,» sade amtman Hiorth strängt och såg ut öfver folket, »med de tilltagande tjufverierna. De tyckas stå i nära sammanhang med de många andra dåliga påverkningar, för hvilka vårt folk beklagligtvis i dessa tider är utsatt. Är karlen fattig? — stor familj? — många barn?»
»’Många och små som kumlarne på Njå’, herr amtman,» svarade åldermannen.
»Kumlarne?» frågade amtmannen och såg sig om.
Advokaten Tofte, som alltid höll sig i närheten af amtmannen för att vara till tjenst, sade med sitt inställsamma leende: »Ursäkta, herr amtman, det är ett slags — ett slags bullar af potatis.»
»Ah — potatiskroketter!» mumlade amtmannen nedlåtande och gick vidare mellan grupperna.
Folk såg på hvarandra, en och annan drog litet på smilbandet, då amtmannen vände sig om. I allmänhet var åldermannen i hög grad beundrad
