mörka och tryckta i den tunga belysningen, medan länsmannens hvitmålade hus såg trist och blekt ut i dag.
De täta hoparne af bönder passade till stämningen. Alla dessa tjocka, mörkblåa vadmalströjor, ylleskjortor och yllehalsdukar ökade den tyngd, som låg öfver allting. Det var intet lif i grupperna; den ene dref hit, den andre dit; man hälsade mumlande, utan att se på hvarandra; stora, fuktiga händer sträcktes fram och möttes af andra, utan handtryckning, med styfva fingrar, så som det är brukligt. Intet utrop, intet högt ord, ännu mindre något skratt hördes der; och öfver alltsamman sväfvade den lukt, som vadmal får, när den färgas i berlinerblått.
Klockan ett slutades förmiddagsförhandlingarne, och medan tingssalen röjdes ur för middagsbordet, gingo embetsmännen och advokaterna af och an utanför, rökte tobak och samtalade.
En och annan modig bland bönderna hakade sig fast i en advokat; den lille surögde mannen från Heien kunde omöjligen få sigte på sin. Men amtman Hiorth, som var en nedlåtande man, gick omkring bland folket och lade märke till hvem som hälsade på honom.
Då och då, när han tyckte sig känna igen ett ansigte, stannade han och sade några uppmuntrande ord; händerna höll han på ryggen under rockskörten för att icke vara tvungen att ta någon i hand.
Länsmannen och hans dräng förde just en arrestant öfver gården. Man hade för säkerhets skull satt på honom bojor, ty länsmansarresten var
