folket. Men just derför synas mig de moderna, högstämda loftalen öfver bonden —»
»Ja, inte sant!» utbrast amtmannen glad, »detta beklagliga öfverskattande af folket är i grund och botten ingenting annat än en täckmantel för obskur äregirighet —»
— »Och vantro!» inföll presten. De båda herrarne förstodo hvarandra och fortsatte samtalet med dämpade, förtroliga hviskningar.
Redaktör Mortensen kom sent. Han var en af de få herrar, som ej buro någon dekoration. Men af det lugna, tvärsäkra sätt, hvarpå han helsade här och der och klappade en och annan på axeln, kunde man se, att det var en man, som hade säkert fotfäste.
Han hade i sjelfva verket också blifvit en annan menniska under de sista åren, sedan han öfvertog »Folkets sanne vän». Någon gulspräcklig skjorta kunde ej längre komma i fråga; redaktören var prydligt klädd och uppträdde med den förbehållsamma värdighet, som kläder pressen så väl.
Delphin iakttog honom skarpt och räknade ut, att redaktören hade haft en hemlig sammankomst med statsrådet.
Det hade han också. Statsrådet talade först litet retligt till honom om historien med dokumenten i Kaos. Men Mortensen tillät sig att afbryta kort: »Samme titulus Mo börjar bli litet obehaglig, herr statsråd. Han går och talar om mystiska historier om en viss fru Gluncke, som —»
»Hm» — svarade statsrådet. »Ni har rätt; jag har länge varit missnöjd med honom; tyvärr börjar han visst att bli barn på nytt.»
