Statsrådets ton förändrades strax, och då Mortensen lemnade embetsrummet, strålade hans bleka, pussiga ansigte.
Det hade ännu en glimt af triumf, då han nu närmade sig Delphin och sade: »Vill herr byråchefen presentera mig för amtman Hiorth?»
»Nej,» svarade kammarherren torrt och rättade på sin vasaorden framför en spegel.
Mortensen sväljde sin vrede. »Jag skulle uttryckligen ålägga er det från statsrådet.»
Delphin ryckte på axlarne och förde Mortensen fram till amtmannen.
»Herr amtman Hiorth! Jag har ordre att presentera notarien Mortensen.» Derpå gjorde han ett slag in i statsrådinnans kabinett; han sökte Hilda öfverallt, men hon fans icke.
Mortensen svor i tysthet byråchefen en bitter hämd, men då han med ett par ord hade förklarat hvem han egentligen var, uppklarnade amtmannens ansigte. De talade en stund med hvarandra och Mortensen tog fram sin annotationsbok för att anteckna vissa biografiska detaljer, som amtmannen meddelade honom. Samtalet öfvergick derefter till dagens frågor, och amtmannen uttalade både sin indignation och sin oro med anledning af de kinkiga omständigheterna.
Men redaktören svarade lugnande: »Så länge vårt land har ett embetsmannastånd som vårt —»
»Ja, på presterna och domarena kunna vi obetingadt lita,» sade amtmannen, i det han försökte slå ut med handen som han hade sett Bennechen göra.
