uniformen glänste i de ljusa rummen, der den första maj lyste in med sitt muntra, klara solsken.
Emellertid fortsatte statsrådet Bennechen sin rond, gifvande hvar och en ett vänligt ord eller en liten instruktion.
»Jag har hittat på en ordförande i er komité,» sade han till bildhuggaren. »Amtman Hiorth.»
»Hm — herrn der borta vid fönstret?» frågade konstnären med en salongsmässigt dämpad nyans af missräkning. »Men är inte den herrn alldeles främmande i hufvudstaden?»
»Han kommer inte längre att vara främmande,» hviskade statsrådet.
»Ah, jag förstår!» svarade den andre på svenska och höjde på ögonbrynen.
Vidare lade man märke till, att statsrådet räckte amtman Hiorth handen, hvilket han eljest blott hade gjort med sina kolleger inom statsrådet; och amtman Hiorths utnämning till statsråd efter gamle Falbe ansågs nu höjd öfver allt tvifvel.
»Vi stå just, herr redaktör Mortensen och jag, och tala om huru väl det ändå är att man i dessa svåra tider i alla fall kan obetingadt lita på presterskapet och domareståndet» — amtmannen upprepade detta ej utan stolthet.
»Eller med andra ord,» svarade statsrådet, »att religionen och rättvisan äro på vår sida».
»Hvilken man!» suckade amtman Hiorth, då statsrådet gick vidare; han måste ovilkorligen jämföra sin replik med den store mannens, och i det han såg ut genom fönstret tillade han: »Ja, det behöfves minsann mycket för att kunna fylla en sådan plats.»
