»Och med män vid statens roder sådana som statsrådet Bennechen — der är han! Hvilken man! Så fin och ändå så imponerande! Inte sant, herr amtman, han har en frappant likhet med Goethe.»
»Frappant — rent af frappant —» mumlade amtmannen.
Statsrådet Bennechen hade inträdt genom en liten hemlighetsfull dörr med förhänge och stod plötsligt midt ibland dem, innan någon riktigt blef honom varse. Han var klädd i statsrådsuniform med alla sina stjernor och storkors, den trekantiga hatten under venstra armen, handskarne i handen. Med den högra handen gestikulerade han, i det han hälsade på grupperna å ömse sidor. Småleende, med det vackra hufvudet lätt tillbakakastadt gick han med värdiga steg genom gemaken.
Han räckte sin hand till en kollega och hviskade några ord, som den andre besvarade med ett tillitsfullt leende. Samtalen rundtomkring dämpades, och alla gåfvo akt på statsrådet, medan de endast skenbart fortforo att konversera med hvarandra.
Grosshandlar Falck-Olsen, som redan för en qvart sedan borde ha varit i sadeln, närmade sig nu hastigt — icke vårdslöst, förtroligt som i forna dagar, utan med en min af vördnadsfull tjensteifver. Statsrådet lutade välvilligt sitt öra ned till honom, och grosshandlaren hviskade: Jag tar den blackgula.»
Den höge herrn nickade samtyckande, och liksom en kurir, som lemnar hofvet med vigtiga depecher, ilade grosshandlaren genom salongerna, hvarvid hans sabel klingade och den nya
