vill vara god och komma hit in ett ögonblick; jag ville gerna tala vid henne.»
Men då pigan gick, stannade han helt förskräckt framför spegeln: hvad hade han gjort? hade han ej redan gått för långt? hvad ville han henne? huru skulle han komma ifrån detta? och ändå — var det inte det han mest önskade af allt?
Efter några minuter kom fröken Hilda. Hon hade gråtit, men ett egendomligt lugn var dock utbredt öfver henne, hvilket kammarherren genast lade märke till.
»Stackars mamma,» sade hon och räckte honom bägge sina händer,» hon har så svårt att vänja sig vid den tanken att både Johan och jag skola resa så långt bort. Ja, jag kan egentligen knappast förstå det sjelf.»
Delphin rent af glömde att svara, så förändrad föreföll hon honom. Det fans icke ett spår af skygghet mera. I sin släta, enkla klädning såg hon så beslutsam och resfärdig ut; det var någonting så säkert i hennes röst och hela väsen, att han ej kunde komma in i sin vanliga halft skämtsamma, halft beskyddande ton.
»Jag kommer visst att sakna er mycket,» sade han slutligen osäkert.
Det var mera tonen än sjelfva orden, som kom henne att se upp. Deras ögon möttes en sekund, och det blef tyst ett ögonblick.
»Det är ingenting, som håller er qvar?» frågade han bittert.
»Jo visst, det kan ni väl förstå.» Hon fick åter tårar i ögonen.
