Han betraktade henne från sidan, då hon stod der med nedböjdt hufvud, vridande näsduken mellan fingrarne. Var hon verkligen så ful?
»Och det är ingenting, som håller er qvar?» — han visste icke, att han hade sagt det förut.
»Hvarför vill ni göra det tyngre för mig än det redan är?» frågade hon sakta och började gråta.
Georg Delphin gick ett slag öfver golfvet. Han hade en känsla af, att lifvet bjöd honom en chance, och att det var sista gången. Han försökte att samla det bästa i sig. Men då han stannade framför henne, lyfte hon hastigt upp sitt hufvud och sade:
»Nej, jag vill inte gråta mera! Jag vet, att det väntar mig ett bättre lif än det kunde ha blifvit här hemma. Farväl, kammarherre! och tack, hjertligt tack för vår vänskap!»
Hon räckte honom handen och såg fast och frimodigt på honom med de trogna hundögonen fulla af tårar. Och i sista ögonblicket såg han, att hon var skön. Men då var det för sent.
Hon gick och lät dörren stå halföppen efter sig. Stojet från matsalen trängde åter in till honom. Han stod en stund, tog derefter sin hatt och gick bort helt stilla.
I trappan upphans han af extraordinarierna Hiorth & Bennechen, som kommo farande ned från vinden. De hade »med lifsfara» planterat en stor flagga uppe på taket.
