Sida:Arbetare.djvu/237

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 237 —

det tjenade till ingenting att återgå till arbetet i dag.

Luften var så mild och vädret så vackert, och dessutom talades det om illuminationer och sådant.

Saken var den, att konungen under vintern hade haft en halsböld; derför gjorde studenterna fackeltåg till slottet, der de sjöngo:

»Hör oss, Svea! moder åt oss alla.»

Af samma anledning hölls också »Stor tacksägelsefest» i Tivoli med deklamation och fyrverkeri.

En stor menniskomassa var derför på foten framåt qvällen, i synnerhet i trakten af Tivoli och Studenterlunden. Der luktade dåliga cigarrer och frisk mylla och af de första grässtråna; då och då kommo dofter från balsampopplarne, hvilkas klibbiga bladhylsor började remna.

Stadsråd och hofembetsmän, militära och andra uniformer åkte upp till slottet, der det var ljus i många fönster, medan kungsflaggan aftecknade sig mot den ljusgröna aftonhimlen.

Men nere vid emigrantfartyget arbetades, larmades och skrålades det, och alltsamman såg så hoprördt ut, att en och annan utvandrare uppifrån landet satte sig på sin kista och grät.

Då Njædel och åldermannen kommo ned till hamnen, träffade de sin vän agenten; men han bara ropade: »all right!» i det han flög förbi dem; han badade i svett och han var så hes, att knappt ett ljud kom ifrån honom.