Ett par hamnschåare stodo vid landgången; och då Njædel ville följa efter åldermannen öfver plankorna, sade den ene schåaren till den andre:
»Det är ändå skam, du, att de der amerikanarne ska’ få föra så’na der bjässar ut ur landet.»
Njædel hörde det och räckte fram sin hand.
Men schåaren, som var en äkta hamnslusk, anade genast oråd och såg misstänksamt på den väldiga näfven. Men då han fick sigte på Njædels ljusa ögon, slog han till med ett kraftigt tag och sade, halft skamsen: »Jaja, du må väl bäst sjelf veta hvad du gör. Så adjö då och lycklig resa, min gubbe!
Ombord var förvirringen och brådskan ännu större. Men åldermannen satte sig med filosofiskt lugn på sin kista framför sin koj; sedan kunde de andra få väsnas så mycket de ville.
Njædel deremot kunde ej stå ut med att se på huru alla tunga balar och lårar fördes ombord Då och då gick han fram och tog ett björntag i det ena eller andra, och när matroserna sågo på honom förvånade, så nickade han bara med ett leende. Slutligen stälde han sig på allvar vid luckan till lastrummet, och när det kom någonting riktigt tungt, ropade folket: »Låt björnen ta i!»
Detta smickrade Njædel och drog honom ifrån de mörka tankarne. Han erfor ett starkt behof att få ta i tu med något riktigt tungt arbete igen.
Men frampå aftonen, då larmet tystnade och folk tog afsked af hvarandra, blef han »så mjuk som smör», sade åldermannen. Han hade icke en enda menniska att säga farväl till, och derför tyckte han, att han måste ta alla i hand, som gingo i land.
