»Kom och låt oss gå hitin,» sade kammarherren och öppnade dörren till en rökhytt ofvanför salongen. »Här kunna vi få oss litet afskedsprat. Ni är väl inte sömnig, doktor?»
»Nej, inte alls,» svarade Johan och skrufvade upp lampan. »Vill ni röka en cigarr?»
»Tack! Men jag behöfver isynnerhet någonting att dricka!»
Kammarherren slog upp kappan och kastade sig på soffan i sin guldbroderade uniform med orden och värja.
Johan Bennechen gick ned för att skaffa någonting att dricka. Men det enda, stewarten kunde komma öfver så sent på natten, var whisky och vatten.
Kammarherren försäkrade emellertid, att det var hans favoritdryck, och det såg nästan så ut. Efter att ha tömt ett glas, sade han: »Er fröken syster har alltså kommit ombord?»
»Ja, jag hoppas, att hon sofver för länge sedan,» svarade Johan litet förundrad.
»Att ni kan resa från staden, doktor, under sådana intressanta tider! Hör nu bara hvad som här har tilldragit sig på denna välsignade aftonstund. Primo: kammarherre Georg Delphin har fallit i onåd; vidare grosshandlar Falck-Olsen dekorerad för ett blackgult sto; vidare extraordinarierna Hiorth & Bennechen utnämnda till kammarjunkare, den förre till och med förlofvad —»
»Nej, nej, det går för fort! Hvem var förlofvad, sade ni?»
»Hiorth; då hans far blef statsråd, tog hon honom — ja, ni förstår, jag menar henne —
