Falck-Olsens blackgula sto, Sofie tror jag de kalla henne. Den andra, den bläsiga, har slagit upp —»
»Nej, kammarherre!» utropade Johan. »Nu går det omkring för mig.»
»För mig också. Annars har jag min visdom från Mortensen, som trots alla sina tändstickor har blifvit presenterad vid hofvet. Åh, hvad jag afundas er, doktor, som kan få komma bort från allt detta!»
Hans ansigte blef plötsligt så slappt och gammalt, att Johan tyckte synd om honom.
»Ni skulle följa med oss, kammarherre!»
»Jag är ju i uniform!»
Men då Johan smålog, tillade han: »Ah, ni tror att det var ett dåligt skämt — nej, det var allvar. Ser ni, de uniformerade stanna qvar här i landet — de uniformerade och de trasiga! Den sista råttan, som lemnar fartyget, blir fattighusföreståndaren. Det är ett framtidsembete: Konglig norsk Öfver-stats-fattighusföreståndare med rang och uniform som krigskommissarie. Jag skulle sjelf ha sökt den platsen, om jag inte hade fallit i onåd.»
»Och dessutom,» fortfor han, i det han blandade till ett nytt glas, »om jag än kunde undvara staden, så kan staden sannerligen inte undvara mig. Huru skulle det gå med dessa stackars menniskor, som sofva der uppe i denna lilla karrikatyr af en hufvudstad, om de vaknade tidigt en morgon utan kammarherren? Ty ser ni, min käre herr emigrant, hvad som plågar oss här, det är ett litet tvifvel, en liten farhåga för att allt inte är så alldeles comme il faut hos oss — inte fullkomligt
