europeiskt — och det är då heller inte Mortensens sanna tändsticka! Men så har man kammarherre Delphin och ett par andra, som ha sett verlden eller åtminstone låtsas det, som kunna prata med om allting, känna till alla namn och öfverskrifter, förstå att slå volt med allt allvarligt, så att det löper ut i en qvickhet, arrangera hela samtiden i fickformat, gruppera dagens brännande frågor omkring fem eller sex bons mots, som alla kunna minnas och ha till hands, och så till sist förena en grundlig kännedom om damtoiletten med ett orubbligt allvar midt under det vildaste departementssladder — det är hufvudstadens oumbärligaste medborgare! — Ah!» utropade han plötsligt och sjönk alldeles ihop öfver bordet, »jag är så trött vid alltsamman — så trött — så trött!»
Det kom i ett ögonblick ett så gripande uttryck af förtviflan öfver den elegante uniformerade kavaljeren, der han låg med hufvudet mot armen, att Johan Bennechen förstod att detta var någonting mera än ett vanligt rus. Han lade sin hand på den andres axel och sade med uppriktigt deltagande: »Men så hör då, Delphin! ni är inte lycklig, det är inte jag heller — här är visst inte många lyckliga ombord. Men kom, följ med oss! Ni behöfver komma härifrån.»
Kammarherren lyfte upp sitt hufvud, och hans ansigte var åter leende och sarkastiskt: »Ni påminner mig lifligt om er höge fader, doktor Bennechen! Just detsamma sade han till mig för några timmar sedan: ni behöfver komma härifrån! Och jag vill följa hans råd, jag skall söka polismästaretjensten i Aalesund!»
