»En orden till!» svarade hennes gemål och lemnade salongen.
Man hade nämligen inbillat honom, att de tyska furstarne föra ordnar med sig, när de ligga vid badorter, och då är det lätt att få en — isynnerhet när man har en förut.
Familjen Falck-Olsen reste alltså till Ems, och ett par veckor derpå fick Caroline Hjelm bref från Louise, hvari det bland annat stod:
»Du kan inte tänka dig huru skönt det är att vakna om morgonen och inte ha Hans att tänka på. Att jag kunde vara så dum! Han passade inte för mig. I går redo vi på åsnor, och en engelsman, som var med (pappa säger, att han är lord) är så öm i dag, att han inte kan sitta på det, som vi andra sitta på, utan måste begagna ett stycke af ryggraden högre upp.»
Detta var Caroline nog oförsigtig att läsa upp för sin mor. Och dagen derpå sade fru Hjelm till kusin Hans: »Du hade tyvärr alltför rätt i ditt omdöme om Louise Falck-Olsen. Utlandet har redan i grund och botten förderfvat henne.»
Kusin Hans suckade. —
Anders den allsmäktige hade notoriskt blifvit svag till förståndet. Ett par dagar gick han omkring i departementet och stälde till stor skandal genom att tala om alla möjliga saker, som ej fingo talas om.
Statsrådet Bennechen nödgades då kraftigt ingripa, och genom redaktör Mortensens bemedling lyckades man få den gamle trogne tjenaren inackorderad hos en viss fru Gluncke, som höll syskola för unga flickor.
