majestäts trogna tjenare bland folket. Och er, herr kandidat Bennechen, vilja vi önska, att ni med er herr fars höga exempel för ögonen också måtte komma långt på er bana och som han bli en stolthet och en prydnad för ert land. Herr kandidat Bennechen — Gud vare med er!»
»Det der har kostat honom svett och möda, må ni tro,» hviskade advokaten Kahrs till sin granne längre ned; ty amtmannens tal voro i allmänhet si och så.
Häradshöfdingen höll nu också ett halft humoristiskt tal till sin fullmäktig; Alfred Bennechen svarade, så att det blef många tal i dag.
Men då stämningen var som allra högtidligast, satte fogdens kontorist ett stycke stek i halsen. Den stackars karlen var nära att qväfvas, och det såg ganska betänkligt ut. Men hans granne slog honom så våldsamt i ryggen, att stycket ändtligen lossnade och for ut på bordet.
Amtmannen gömde sitt ansigte bakom servietten; fogden gjorde många ursäkter för sin skrifvare, men advokaten Kahrs betraktade uppmärksamt köttstycket och svor på, att det vägde inemot en half mark.
Denna händelse förderfvade alldeles stämningen för amtmannen. De yngre advokaterna började skratta och prata öfver bordet; det uppstod en högst respektstridig liflighet. Och amtmannen sjelf hade blifvit så uppskrämd af det obehagliga olyckstillbudet, att han for upp och rättade sina glasögon bara någon hostade, i det han innerligt men skonsamt bad fogdens skrifvare att för all
