del ge sig god tid att skära steken i riktigt små stycken.
»Är det många mål till i eftermiddag, herr häradshöfding?» frågade amtmannen, då han såg, att han ej längre förmådde beherska konversationen.
»Det vet jag verkligen inte,» svarade häradshövdingen belåtet och satte glaset ifrån sig. »Är det många mål på föredragningslistan, Bennechen?»
»Åh ja, inte så få; det är bland annat ett rätt intressant mål —» fullmäktigen sänkte rösten och lutade sig fram emot häradshöfdingen.
»Hvad var det?» frågade amtmannen.
»Ett konkubinatsmål, herr amtman — ingenting annat,» svarade häradshöfdingen och plirade med sina små ljusgråa ögon; han var en liten trind herre med röda kinder och peruk.
»Vill inte häradshöfdingen sjelf föra ordet i dag?» frågade fullmäktigen, »så går det fortare — och för öfrigt är det ingen, som förstår att behandla sådana slags saker så som ni.»
»Ja, gör det, bror, så få vi roligt!» utropade fogden oförsigtigt.
Amtmannen hostade ljudligt, strök sina stora gråa polissonger och rättade på guldglasögonen. Det gick icke an att säga någonting sådant, då bönder voro närvarande. Amtmannen drack ett glas med förmanskapets ordförande.
Medan det blef en ifrig dispyt mellan ett par advokater öfver bordet längre ned, fortsattes samtalet halfhögt vid den öfre ändan.
»Är det unga menniskor?» frågade häradshöfdingen.
