drog honom i rocken och Alfred Bennechen, som förde protokollet, gjorde miner, medan häradshöfdingen pratade och vred sig otåligt på stolen.
Ändtligen blef Kruse färdig, och konkubinatsmålet ropades upp.
Dörrarne ut till förstugan och gården voro nu öppna, och allmogen stod tätt packad ända der utifrån och ett stycke fram på golfvet i tingssalen.
All vadmalen, som var våt, började lukta, då den kom in i värmen; luften blef tjock och berlinerblå, och dropparne rullade tätt ned öfver rutorna. Ute i förstugan stod den surögde i den tätaste trängseln. Han var så liten, att han ingenting kunde se, men han lyssnade oroligt efter hvarje ord och förstod icke det minsta grand.
Då häradshöfdingen hörde svarandens namn, sade han: »Njædel? Hvad är det för ett barbariskt namn?»
»Det är det samma som Nils,» inföll Tofte, som alltid var till tjenst, »uppe i Heiegårdarne säger folket Njædel i stället för Nils.»
»Jaså, men nu ä’ vi inte i Heien, alltså heter karlen Nils — hvad mera?»
»Vatnemo —»
»Vatnemo?» frågade häradshöfdingen otåligt.
»I mantalslängderna står Vandmo,» inföll Tofte.
»Ja, naturligtvis — hvad är det för slag? Alltså heter han rätt och slätt Nils Vandmo. Vi sk’a inte ha något målsträfveri i protokollen.» Vid dessa ord såg domaren strängt ut öfver folket och sedan bort till amtmannen, som nickade bifallande.
