Men midt i det värsta stojet klingade amtmannen på sitt glas och gjorde slut på måltiden.
Allmogen kunde märka, att middagen var slut, på de många röda ansigten, som visade sig i fönster och dörrar — ut kunde man ju icke gå i detta fördömda väder.
Efter kaffet ordnades rummet till tingssal igen, och häradshöfdingen bjöd högtidligt rätten taga plats.
I domaresätet tog häradshöfdingen sig ypperligt ut. Det var mycken ärevördighet öfver det välbildade hufvudet med den hvita peruken, och de skarpa ljusgråa ögonen borrade sig in i anklagade och vittnen. Han var känd som en habil domare, men sin hufvudstyrka hade han omotsägligen i talangen att leda ett förhör.
Ingen förstod som han att locka till försägningar, vrida orden, kasta dem om hvarandra och stufva om dem, så att de, innan man visste ordet af, fingo utseende af en half bekännelse, och på detta sätt brukade han, som han sjelf uttryckte sig, »skrufva sanningen ur dem».
I dag gick det med en märkvärdig fart, men värdigt i alla fall. En rad civila mål gingo hastigt förbi. Alla advokaterna visste nu, att det gälde att hinna till la cause célèbre, konkubinatsmålet, och under små knuffar i sidan och hemlighetsfulla blinkningar fröjdade man sig åt de intressanta vittnesmålen. Det blef derför ej mycket afgjordt, men uppskof begärdes öfver lag och beviljades utan knot. Endast den dumme advokaten Kruse förstod ingenting, utan fortfor att diktera till protokollet i oändlighet. Advokaten Kahrs
