»Anstånd,» svarade häradshöfdingen med egendomlig tonvigt och drog litet på det.
»För hörande af ett tingsvittne,» dikterade Kahrs vidare.
»Hvar skall det hållas, det tinget?» frågade domaren sarkastiskt; han förstod mycket väl, att den andre icke hade någon idé om saken.
»I Röldal,» svarade Kahrs med orubbligt allvar och utan att betänka sig. Den klangfulla stämman och den allvarliga, värdiga minen passade mycket bra till den högtidliga rättshandlingen.
Domaren gjorde advokaten en liten komplimang med ögonen, och ett par af skrifvarne fnissade; men Kahrs, som stod så, att allmogen såg honom rakt i ansigtet, behöll sin vördnadsbjudande min, och då hans hemställan beviljades — hästhandlarens advokat Tofte hade ingenting att invända — drog han sig tillbaka med en djup bugning, som alltid gjorde ett godt intryck.
»Nästa mål!» ropade häradshöfdingen.
»Det är inte flera.»
»Nå, Gud ske lof!» Domaren stoppade in uret. »Fråga amtmannen om vi kan låta spänna för.»
Förhandlingarne afslutades. Lagrättens medlemmar, som hade följt dem med spänd uppmärksamhet, underskrefvo protokollet; och förr än allmogen riktigt förstod hvad som föregick, reste hela tingspersonalen sig, advokaterna skingrades för alla vindar, medan skrifvarne kastade sig öfver de digra rättsprotokollen för att packa in dem.
Den surögde följde med strömmen ut på gården; han förstod fortfarande ingenting, tills han
