träffade en, som förklarade för honom, att hans mål var uppskjutet.
»Uppskjutet,» mumlade han, ännu utan att riktigt förstå. Han famlade sig fram mellan kärrorna, som om han gick i mörkret, hittade ändtligen sin, kröp upp i den och ruskade hemåt.
Den stora vagnen höll framför länsmannens dörr. De flesta advokaterna sutto redan i schäsarne, som stodo i en rad bakefter, endast Tofte gick ännu omkring och tog afsked, småleende, med små skämtsamma infall till sina bekanta bland bönderna.
Kahrs hade fått en ostyrig häst, så att han satt och småsvor derför att amtmannen aldrig kom. Före tordes han icke köra, ty det tyckte amtmannen icke om.
Emellertid stod denne i godan ro inne i salen och samtalade med länsmannens hustru, medan han genom fönstret höll utkik på förberedelserna till afresan ute på gården. Han brukade nämligen först komma, när allt var färdigt och man väntat lagom länge på honom.
Ändtligen steg han i, vagnen rullade bort och schäsarne följde efter.
»Ja,» sade amtmannen och satte sig till rätta i baksätet, »jag tänker så ofta, när jag som i dag ser folket med vördnad samladt kring sin öfverhet — de må skråla så högt de vilja, dessa moderna uppviglare, men att nedbryta den gamla traditionella respekten för auktoriteterna, det skall inte lyckas dem, dertill är vårt folk alltför loyalt — alltför religiöst!»
