Sida:Arbetare.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 39 —

Det tog tid, innan kärran kunde masa sig undan, så att schäsen fick komma förbi.

Det var den surögde, som satt i kärran. Han hade icke brådtom; lång väg hade han och ingenting att glädja sig åt.

Den gamla bruna märren, som drog honom, gick och slängde i skacklarne; hon var ljusbrun af ålderdom och långhårig som en get. Den surögde satt och såg på den bruna, och under tiden tänkte han på den blackgula, och han började grufva sig för att komma hem.

Hvarken hustrun eller ungarne hade bättre vett än att de voro säkra på att i dag måste han komma hem med den blackgula. Den äldste pojken hade till och med varit nog förtänksam att lägga ned grimma att föra henne med.

Han kunde förstå, att de höllo utkik efter honom der hemma i backen. Då kunde de då åtminstone se på långt håll, att han icke hade den blackgula med. Men i stället trodde de väl, att han hade fickan full af sedlar och slantar.

Han såg ned i kärran; der låg grimman. Huru skulle han kunna säga dem, att alltsamman var »uppskjutet»?

Den gamla bruna såg ut som en våt katt, och han mindes en sådan fin manke hon hade, den blackgula, och huru rund och blank hon var öfver länden.