»— och alltför trögt,» ifylde häradshöfdingen.
»Nå ja, till en viss grad kan ni ha rätt,» svarade amtmannen, i det han lutade sig bakåt för att försöka på en liten middagslur.
Allmogen stod qvar med munnen full af frågor. Afresan gick i sådan fart, och alla de höga herrarne voro så surmulna, derför att många alldeles icke hade fått uträttadt hvad de ville. Men icke ett ljud af missnöje hördes; endast här och der ett litet surt leende eller en skakning på hufvudet; och fast ingen sade någonting, var det i alla fall bra för amtmannens middagslur, att han ej visste hvad de tänkte.
Det hade blifvit afton, en grå, regntung afton. En liten strimma nederst vid horisonten långt ut i vester började rodna. Framför länsmannens trappa stodo kokfrun och pigorna från köket, röda och utsläpade efter den storartade tillställningen, och hämtade frisk luft, i det de sågo nedåt vägen efter vagnarne.
Allmogen utrymde gården och spreds åt alla håll öfver stigar och byvägar, en och en eller två och två släpade de sig hem med händerna i fickan, våta och trötta af att stå och hänga en hel dag.
Åldermannen körde söderut, han hade en rask häst och åkte om de flesta. Ett stycke bortåt träffade han Njædel till fots.
»Sätt dig upp bakpå, Njædel!»
Njædel gjorde så, och de åkte vidare. En stund derefter hunno de upp en kärra, som rullade långsamt framåt.
»Håll af vägen!» röt åldermannen.
