»Du ska’ inte tala illa om Anders,» svarade Njædel. »Han var en duktig pojke. Jag mins så väl, när vi ref ljung åt mor oppe i Heien. Anders var så obegripligt rapp att lägga ihop bylan.»
»Men du bar hem den?»
»He? Ja, visst bar jag hem den, för jag var den starkaste.»
»Hvad är Anders egentligen för någonting?» frågade åldermannen.
»Han är med i någonting stort, men jag kan inte komma i håg hvad det heter.» Njædel gaf sig till att leta i skåpet efter ett gammalt bref från brodern.
Klinkan på bakdörren lyftes försigtigt, och man hörde någon trefva sig igenom köket. Det var redan tämligen mörkt, tack vare det tunga vädret; endast uppe i nordvest låg en ljus strimma längs horisonten och kastade ett gulrödt skimmer in i stugan.
Då Njædel såg att det var Sören Börevig som kom, slog han igen skåpet och sade kärft: »Du kommer väl för att se om huset är tomt? Ja, se nu väl efter i sängarne, om du kan snoka opp lite mera förargelse, din —»
»Rättvisan måste ha sin gång,» svarade Sören saktmodigt, »och jag vill innerligt förmana dig, Njædel —»
»Hvad var det du ville mig?» afbröt den andre.
Sören vågade icke påstå att han kom uteslutande för att förmana, fastän han var prestens
