brukare; han valde derför mot sin vana att gå rakt på saken.
»Jag talade litet med advokaten Tofte,» började han.
»Om tångstranden?»
»Ja, vi talade litet om den också. Han tyckte — advokaten — att det var illa, att jag inte fick tång; det kunde — kunde —»
»Kanske det kunde väcka förargelse?» frågade åldermannen torrt; han stod i spiselvrån och sysslade med sin pipa.
»Nej, ålderman, det var inte så han menade — han tyckte, att det kunde vara ganska tvifvelaktigt med den der grafven - »
»Jag har mitt köpebref, jag,» sade Njædel.
»Ja, det har du, förstås —» Sören gick mot dörren, »det var bara det jag ville titta in och säga dig, att vi ska’ väl börja då.»
»Börja?» frågade åldermannen.
»Ja visst — börja med processen.»
»Process!» utropade åldermannen och kom närmare. »Det skulle du betänka dig två gånger på, Njædel! Jag känner dem som ha processat sig från gård och grund för mindre än detta, och det ligger mången hederlig karl tre alnar under jorden, som advokaten Tofte har lagt dit i förtid.»
»Du borde inte tala så om din nästa, lotsålderman! Men för öfrigt sa’ advokaten, att det kunde bli en både lång och dyr process.»
»Jag gräfver grafven, jag,» sade Njædel.
»Det gör du visst inte, Njædel, se’n fogden har varit här och delgifvit dig förbud.»
»Förbud?»
