som tindrande dagg öfver gräset. På dammarne lågo nedfallna blad och svanfjädrar likt flottor af skepp, som väntade på vind. Och luften var liksom så mäktig, att folk stannade, drogo ett par djupa drag och, i det de skuggade för solen med handen, kände de någonting, som de icke förstodo — en längtan eller någonting dylikt, medan de stirrade ut öfver fjorden och de låga åsarne mot söder, der solskenet låg blänkande hvitt och disigt som en frestande slöja.
Då kammarherren kom ned på gatorna, började hälsandet, ty han kände hela verlden. Men han var öfvad i den invecklade praktiken.
Han kunde se på hästarne hvem som satt i vagnen och hålla sin hälsning i beredskap. Aldrig försummade han gamla damer eller unga fruar, som höllo sig inne och som derför ville att man skulle hälsa på dem i deras fönster, och samtidigt kunde han hålla ögonen på bägge trottoarerna, upptacka om någon tog åt hatten nere i hörnet af qvarteret — ja, till och med herrar på platformen bakpå spårvagnarne fick han tid att hälsa på, i det de foro förbi.
Derför var han också en af de mest framstående inom hufvudstadens high life, ehuru han kanske var mera fruktad än afhållen, ty han hade en hvass tunga och visste allting.
Utanför en butik vid Kongens Gade höll statsrådet Bennechens enspännare. Georg Delphin ämnade just fråga kusken, då fröken Hilda Bennechen kom ut från butiken.
»Ack, bästa kammarherre,» bad hon, »följ med mig hem! Mamma har skickat ut mig för
