att skaffa garnering till en klädning och jag är säker om att det inte är bra, det jag har valt ut. Men om ni är med, kan hon inte banna mig.»
»Det gör mig ondt, min fröken, men jag är på väg till departementet. Hvad skulle er herr far säga, om jag kom för sent?»
»Pytt — tror ni kanske jag tror, att ni är rädd för pappa? Kom nu!» Hon gjorde plats åt honom bredvid sig, och han steg in. —
»Jag undrar inte på att kammarherre Delphin tvekade att åka med fröken Bennechen,» sade en ung herre, som gick uppåt gatan med en dam.
»Nej, stackars flicka, hon är faslig,» svarade damen med en grimas.
»Fult hår, ful hy, stor mun, ingen näsa, ännu mindre figur — det enda som går an hos henne är ögonen.»
»Tycker ni att hon har vackra ögon?» frågade damen och såg upp.
»Gud bevars, inte som vissa andra jag känner,» svarade herrn galant, »men det är ändå det bästa fröken Bennechen har att bjuda på.»
»Åh ja, det är sådana der tråkiga, dumma hundögon.»
»Dum skall hon ju också vara?»
»Som en gås! det är då allmänt kändt.» —
Emellertid åkte Delphin med fröken Bennechen tillbaka samma väg han kommit; statsrådet bodde vid Kristian Augusts Gade. I portgången mötte de en högväxt ung flicka, som hälsade på fröken.
»Hvem var det?» frågade han.
»Det var en brorsdotter till Mo, som heter Kristine; var hon inte vacker?»
