De stora, solida stenhusen, beräknade för en sibirisk vinter, voro upphettade som ugnar. På de trånga gårdarne, der man måste ligga på rygg för att kunna se himlen, hade hettan trängt ned i förtätad form. Derifrån pinade den sig in genom bakdörrar och köksfönster, släpade sig uppför trappor och mötte den stekande solen, som kom från gatsidan, från husets hela upphettade façad och de många fönstren. Från vinden till källaren fans icke ett svalt ställe utom i isskåpen; den långvariga hettan hade satt sig så fast i de murade väggarne, att till och med nätterna voro outhärdliga.
Luften var qväfvande tjock, och allt, som hade tendens till att lukta illa, begagnade tillfället för att riktigt stinka, så att det stod icke till i hela staden att få en ordentlig munfull luft.
»Ju längre norrut man kommer, desto värre är hettan,» sade notarien Mortensen och tog af sig sin löskrage; han satt i skjortärmarne och med uppknäpt väst.
Den unge extraordinarien Hiorth, som satt och klistrade papperspåsar i ett eller annat departementalt ändamål, vände sig om förargad. Ty Mortensen var verkligen oaptitlig, der han satt tjock och svettig i sin gulflammiga skjorta. Men extraordinarien vågade ej säga någonting; han var nykommen i departementet och Mortensen var imponerande.
Alla fönster i den stora departementsbyggnaden stodo öppna, dörrarne mellan rummen och ut till korridorerna likaså. Notarierna gingo på besök till hvarandra och klagade öfver värmen
