Först försökte hon att se stadigt på sina föräldrar; men plötsligt brast hon ut i gråt och snyftade: »Det är Hans — det är Hans, som har sagt — som har sagt, att jag inte — som har sagt, att jag inte fick vara annorlunda —.»
»Hans!» utropade grosshandlaren. »Nu är jag så led på den der Hans; slutar han inte snart upp med att plåga dig, skall du min själ slå upp med honom.»
»Tyst, tyst, Ole Johan, bli för all del inte ond. Låt mig få tala med Louise. Jag hör redan någon i tamburen.»
Grosshandlaren gick hastigt in genom rummen för att ta emot de första gästerna, medan frun gick upp med Louise för att få litet fason på henne.
Det var några unga långbenta herrar, som kommo först, och i sin förlägenhet öfver det gick den ene ständigt bakom den andre, tills de hamnade inne i en vrå af det innersta kabinettet, der de stodo och skrattade halffånigt åt hvarandra eller åt ingenting.
Emellertid började vagnarne rulla fram, och gästerna samlades. Värden tog emot i det första rummet, frun hade tagit plats i den lilla salen framför danssalen. Den yngsta dottern Sofie och husmamsellen hade tagit hand om Louise, och en stund derefter kommo systrarna in tillsammans.
Fröken Sofie var en vacker flicka och faderns älskling. Hans stora plan var att gifta bort henne med någon inom de högsta kretsarne, och han var outtröttlig i att anvisa henne partier. Sofie tog emot dessa vinkar halft på skämt; men då
