miner, bugade sig, bjödo upp, sprungo på hvarandra, snafvade i de långa släpen och tappade sina blyertspennor.
De båda vännerna extraordinarierna Hiorth & Bennechen, som bägge slogo sig ut för fröken Sofie Falck-Olsen, möttes framför henne. Hon hade endast en dans qvar, och den gaf hon Bennechen. Hiorth gjorde en min, som skulle uttrycka förtviflan, och bjöd upp Hilda Bennechen, som stod bredvid.
Hon hade många danser att disponera öfver. Ty fastän hon som statsrådets dotter var tryggad mot att behöfva sitta alltför mycket, var hon likväl den man sist anlitade, och ingen gjorde sig något synnerligt besvär att dölja, att hon var en skyldighetsdans.
Kammarherre Delphin, som Falck-Olsen hade dragit till huset genom statsrådets, dansade ytterst sällan. Han var för gammal, sade han sjelf; blott någon enda gång dansade han ett varf med en af de yngre fruar, som hade varit baldrottningar på hans tid. Då han emellertid såg den grimas, hvarmed extraordinarien Hiorth vände sig bort, sedan han bjudit upp fröken Bennechen, gick han plötsligt öfver golfvet, bugade sig för henne och bad om en dans.
Hon blef alldeles röd och såg misstroget på honom; han var ju så svår med att göra narr af folk. Emellertid hade han redan tagit hennes kort och utbedt sig françaisen efter maten; hon kunde ej gerna svara nej, fastän det hade hon mest lust till.
