Det väckte uppmärksamhet i salen; damerna lutade sina hufvud tillsammans och fnissade. Hilda Bennechen kände sig olycklig, och i sin förvirring blef hon ännu fulare än någonsin. Hon tog sin tillflykt till Louise, som i ett anfall af ängslan klagade sin nöd för Caroline Hjelm.
Ett par af herrarne, som också hade lagt märke till att kammarherren bjöd upp fröken Bennechen, trodde, att det var en förbannadt fin qvickhet, hvarför de skyndade sig att göra det samma. Mot vanan fick således Hilda sitt kort fulltecknadt i en fart och det ändå med några af de fashionablaste kavaljererna.
Balen öppnades med en polonaise, som anfördes af värden och statsrådinnan Bennechen; statsrådet hade ej kommit än.
»Daniel är så förfärligt öfverhopad med arbete nu för tiden,» förklarade hans fru.
Icke heller konsul Lind hade visat sig, så att grosshandlaren var icke alldeles nöjd. Hans humör tog dock betydligt upp sig under promenaden rundt omkring salen; ty det var en lysande syn.
Kammarherren kunde säga hvad han ville om »Olsens danslokal», men en vackrare balsalong fans knappast i staden. Och då den långa raden eleganta damer och herrar långsamt rörde sig rundt omkring salen efter den präktiga musiken, tindrade grosshandlarens ögon af stolthet.
Der fans en stor mängd uniformer och dekorerade personer, grosshandlare, bankirer, professorer, kammarherrar, utländska konsuler — ett öfverflöd af stora, välklingande titlar, hvari värden riktigt
