tal om de duktiga arbetarne! Som om de der dagsverkarne hade tagit patent på arbetet och vi andra inte vore annat än — än —»
»Dagdrifvare,» ifylde Mortensen.
»Just det!» utropade notarien Örseth, »och jag skulle ändå vilja veta hvem som arbetar mest, en sådan der stenhuggare eller en af oss»
I detsamma kom en liten hvithårig man glidande in i rummet. Man kunde aldrig veta hvar han kom ifrån, ty dörrarne gåfvo intet ljud ifrån sig under hans hand, och han brukade gå med filtskor i departementet.
»Nå, Mo,» sade Mortensen och blinkade förtroligt, »har han gått?»
»Statsrådet har för ett ögonblick sedan åkt bort tillsammans med grosshandlar Falck-Olsen,» svarade Mo och gled vidare.
Notarien Örseth var redan för länge sedan på sin plats igen i rummet bredvid, och både ordinarier och extraordinarier lutade sig djupare öfver pappershögarne, medan den lille mannen gick förbi.
Det var departementsvaktmästaren Anders Mo. Han bar en lång brun rock med uppstående krage och hvit halsduk ända upp under hakan. Denna drägt gaf honom en utomordentligt reputerlig, halft qväkaraktig prägel; det bleka ansigtet var mildt och vänligt och det snöhvita håret var så långt i nacken, att en vacker lockkrans deraf stack ut öfver rockkragen.
Då vaktmästaren ljudlöst försvunnit in i ett af de inre rummen, ropade Mortensen halfhögt:
