det skulle intressera mamma att veta hvad det är hennes förstfödde går och lurar på i huset, när alla äro ute.»
»Jag lurar inte! Akta dig, Alfred!» ropade Johan och gick ett steg fram.
»Låt oss inte besudla dessa pauluner med broderblod,» svarade Alfred alltjämt småleende, i det han förskansade sig bakom en stol.
Kristine närmade sig doktorn och ville säga något. Men han vände sig emot henne, alldeles blek i ansigtet, och sade: »Var inte rädd! Jag ber om förlåtelse; det här var inte mitt fel. God natt! Kom, Alfred, låt oss gå.»
»Oss?» frågade Alfred öfverlägset och gjorde min af att sätta hatten ifrån sig.
Men då tog doktorn honom i axlarne med ett tag, som ingen kunde spjärna emot, och innan extraordinarien hann tänka sig om, var han uppe ur källarvåningen och ända ute på gatan.
Kristine stod qvar och hörde bröderna gå förbi fönstren; ett och annat ord nådde henne, tills ljudet dog bort. Hon hade också blifvit blek, och vid den venstra tinningen visade sig en fördjupning och ett rödt märke; det var ärret efter den stöt hon fick om natten, då bergskredet ryckte bort hennes mor och syskon.
Bröderna gingo och växlade onda ord till det första gathörnet, der de skildes utan att säga godnatt. Johan hade ingen lust att gå på bal nu. Han gick direkt hem till sin bostad. Ty han hade flyttat hemifrån för en tid sedan, derför att statsrådinnan ej tålde att möta hans simpla patienter i trappan. —
