Doktorn hade baltoalett under öfverrocken; han knäpte upp denna och slutligen satte han sig till och med på bordskanten stödd mot väggen.
Hvarje gång de hörde en vagn sade de: »Der är den»; och när vagnen rullade förbi, sade de: »Nej, det var inte den.»
Rätt som det var, knackade det, dörren gick upp och Alfred hoppade ned i rummet med ett muntert: »God afton!» men då han fick se brodern, blef han först mycket flat, derefter skrattade han elakt: »Nej, ser man på! En tête-à-tête! Eller är fröken Kristine sjuk?
Kristine, som tog detta för ett skämt, ämnade svara, men hon hejdade sig helt förvånad, då hon såg huru allvarsam doktorn hade blifvit.
»Jag ville vänta på vagnen, jag trodde den skulle komma tillbaka,» sade Johan förläget.
»Hvilket makalöst påhitt! Hvad Amor ändå kan göra en uppfinningsrik!» utropade Alfred och satte på sig sin lorgnett. »Jaså, du tänkte vänta! Så raffineradt listigt!»
»Jag undanber mig dina närgångna anmärkningar, Alfred.»
»Nej, hör man på — jaså, du undanber dig! Kanske jag vågar utbe mig, för att fortsätta i samma stil, en mindre fantastisk förklaring af din halta närvaro här vid denna timme?»
»Hvad angår det dig?»
»Så der ja, stilen blir mera populär. Jag frågar heller inte så mycket för min egen skull, ty jag behöfver inga vidare upplysningar, situationen är mig fullkomligt klar — fullkomligt klar» — han såg från den ena till den andra — »men jag vet, att
