med små stekta potatis — allt försvann som i hemliga falluckor.
Kusin Hans stod vid en köttpudding med sparris och rörde sig icke, fast han var öm i ryggen af knuffar. Bredvid stod kandidat Smith med en aptit, som han tycktes ha medfört från Jotunheim; han åt filet de boeuf med tésked, ty han vågade ej gå efter en gaffel, så länge det ännu fans en champignon qvar.
Extraordinarierna Hiorth och Bennechen hade deremot burit sig fiffigare åt. De posterade sig vid köksdörren och öfverföllo uppassarne, som buro in nya fat. Derpå drogo de sig tillbaka till rökbordet, der de hade röjt undan litet, och der åto de och drucko ur några buteljer, som de hade gömt bakom portièren.
De värdigaste bland herrarne hade fått plats i värdens eget »arbetsrum» med särskild uppassning. Inne bland damerna uppehöll sig Delphin, och i salen gingo några unga flickor, som föraktade mat och alla, som åto.
Efter hand blefvo de flesta af damerna belåtna, medan gräshopporna utsträckte sina härjningar ända in i den lilla salen till de egentliga damborden, der ännu ett par äldre fruar snokade omkring efter sparrisknoppar och de hvitaste styckena af hönsbrösten.
Värdinnan visste med sig, att hon hade tillräckligt med mat; likväl kände hon sig nästan orolig, då hon såg utöfver det outtröttliga mylret; och en, som stod alldeles bredvid, hörde henne mumla: »Bevare oss väl, d’ ä’ då alldeles som det inte vore någon botten i dom!»
