Fru Falck-Olsen hade stundom svåra språkliga recidiv, isynnerhet när hon var upprörd.
Ut ifrån grosshandlarens arbetsrum hördes stoj och prat, hvarje gång betjenten gick i dörren. Hiorth och Bennechen, som sutto i närheten, uppsnappande ett och annat ord, så mycket att de förstodo, att det fördes en politisk diskussion der inne.
»Den här Falck-Olsen är ändå ett nöt, hur man än vänder honom,» sade Bennechen tuggande. »Han lär sig då aldrig att hålla bjudningar.»
»Hä?» svarade Hiorth. »Alla menniskor ä’ ju här.»
»Du är ett dumhufvud, Jonas! Skål! Det är just felet; han bjuder kreti och pleti. Du kan väl förstå hur obehagligt det skall vara för pappa att nödgas träffa alla möjliga rabulister, som komma hit.»
»Det har jag verkligen aldrig tänkt på», sade Hiorth djupsinnigt.
»Häromdagen hörde jag pappa säga till Falck-Olsen: om ni inte vill ta ett bestämdt parti, så —»
»Hvad så?» frågade Hiorth begärligt och lutade sig fram.
»Åh, du är ett dumhufvud, Jonas! Han sade inte mera; men du kan väl förstå hvad det vill säga.»
»Ja, naturligtvis — hur — nej, det var tusan, du, sa’ statsrådet verkligen det?» — Hiorth smålog och blinkade listigt till sin vän.
Till francaisen efter maten spelade orkestern melodier ur »le petit duc». Dansen gick med brusande lif; knappast en enda stenhuggare syntes till.
