Sida:Arbetare.djvu/80

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 80 —

balprogram och genomsvettade näsdukar, och i den tjocka luften var det en blandad lukt af menniskor, dam och gammal pomada. Men stenhuggarne stormade framåt med håret ner i ögonen och halsduken på sned, medan damerna hängde som långa trasor af tyll och tarlatan och slogo om kavaljerernas ben.

Den som hade hållit sig bäst, var Sofie Falck-Olsen. Hennes klädning, hennes handskar, hennes hår, allt var slätt och orördt som om hon kom direkt från toalettbordet, och det förbindliga, reserverade leendet hade ej vikit ifrån hennes ansigte. Och ändå var hon missbelåten med sin afton. Delphin hade icke alls närmat sig, Alfred Bennechen var odräglig, Jonas Hiorth motbjudande.

Ändtligen var det slut på afskedstagandet och de sista vagnarne rullade bort. Grosshandlaren tände sig en ny cigarr och sträckte ut sig i en länstol. Men fru Falck-Olsen öppnade sitt snörlif och slog sig ned vid några lemningar af desserten svärjande på, att hon var hungrig som en varg.

Sofie klädde af sig långsamt och ordentligt och grälade ursinnigt på Louise, som grät sig till sömns.

Men uppe på Hiorths rum sutto de båda vännerna en timmes tid vid en butelj punsch. De voro i en högtidlig, rörd stämning och lofvade hvarandra under tårar, att deras vänskap skulle vara evigt — icke en gång bägges kärlek till Sofie skulle förmå att skilja dem. Derifrån kommo de in på barndopet, hvarom de disputerade mycket häftigt, tills de skildes åt frampå morgonen.